Så det kan gå
Som min pjäs heter. Hahaha undrar förresten vad Gustav min lilla crush tyckte om min "pjäs" som inte är en pjäs utan en lång jävla fanfic på svenska istället haha. 60 sidor skickade jag till honom typ. hahah...
Anyway...
Nu är det verkligen över. Verkligen verkligen över.
Jag vet inte riktigt vad jag kände egentligen för C. Men jag var intresserad och glad över att ha träffat honom. Han gjorde mig mer levade och inte så fixerad vid vikt. Han tyckte ju om mig som jag var. Jag fick lite bekräftelse liksom. Jag kanske var kär jag vet inte. Jag är nog lite blockerad när det gäller sånt. Jag springer gärna åt andra hållet. Men det kanske hade gått om han hade velat hålla kvar i mig. Kanske, jag vet inte. Kanske inte... Nu får jag inte veta det.
Det känns som allt är mitt fel också. Mitt fel att jag ska flytta hem. Mitt fel att jag suger på allt som har med känslor å fysiskt att göra. Att jag är rädd.
Det var ju mitt fel att jag var stel och inte pratade med honom också. Men hur beter man sig egentligen när någon man känners anhörig har dött?
Hur beter man sej när man själv mår skit över en sak samtidigt som har med personen att göra. Som gör att man flyr åt andra hållet. Jag är rädd för fysisk kontakt å fixade inte att det gick så långt. Drog mig in i mig själv. liksom. Jag ville ha men klarade inte det. Sen fick jag ångest efteråt. Grym sådan med, orkade inte tänka på det. Blev skit avig å stel när jag såg C igen. Ville knappt krama honom. Kramen han fick kostade mej skit mycket. Ville inte hålla handen ens. Det var Pooh hela tiden. Pooh fick vara min hjälte. Jag älskar dig tjejen! I vilket fall...
Allt är mitt fel eller? Som vanligt?
Miss drygo skulle ha sagt att jag leker offer. Men det e jag la bra på.
/Pon
Kommentarer
Postat av: Lee
nej pon, det var inte bara ditt fel. du har rätt att dra dig undan efter det som hände. har det hänt något som gör att det verkligen verkligen över?
saknar dig tjejen!
Trackback
